9 juni 2015
Nu var det ett tag sen jag kände mig såhär nere. Jag känner mig så ensam och mina tankar tar över mig så fruktansvärt mycket, jag kan liksom inte riktigt styra det hela som jag faktiskt har haft mer kontroll över senast 2 månaderna. Det känns bara så hopplöst och det ända som passerar i huvudet är att jag inte orkar. Jag är så trött, jag är medveten om att det har sina dippar med att ha en deprission som man försöker att ta sig ur. Jag är bara så fruktansvärt rädd att glida tillbaka.
Senaste veckan har jag börjat få tillbaka dom där tankarna på att jag är så fruktansvärt ensam och att de absolut inte finns någon som bryr sig. Jag har så svårt att se att de finns någon som skulle bry sig i just mig, för vem skulle göra de när jag är så pass värdelös som jag är?!?!
För någon som aldrig har mått så här dåligt kanske de är lätt att säga att de inte alls är så och då tror dom att man förändrar sitt tankesätt bara av att få höra att det inte stämmer.. Men så är det inte. Jag kan höra andra säga till mig att så är det inte och bla bla bla.. Men jag kommer iaf inte tro något annat än vad det är jag själv känner och mina tankar säger mig. Så konstigt egentligen men det har liksom blivit så att jag har börjat lita mer på vad mina tankar säger till mig (trots att de är negativa/dåliga tankar) och tror stenhårt på dom mer än att någon annan skulle säga till mig att det absolut inte är så.
Jag har gått väldigt länge också med min deprission och det har väl i sin tur gjort att jag fasnat i en "ond cirkel". Kan säga att det är förbannat svårt att bryta sig ut ur. MEN ett steg fram har jag gjort trots alla jobbiga och kämpiga tankar jag får. Men jag har en lång väg kvar.
Det som kanske inte så så jättebra, är att jag mer och mer går med flera saker inom mig som jag inte vill prata om med någon annan än min kontaktperson jag har. Trots att jag vet att det ger mig mer ångest och jag mår dåligt av det så går jag hellre med det inom mig än att prata om det med dom nära, för att det känns som om att jag kommer få den där desperata och ångestfyllda känslan och responsen om att ingen förstår. Jag har genomgått de förr och när jag trodde att äntligen folk omkring mig börja förstå så känns de som om att jag börjar om från ruta ett igen med att ingen förstår. Jag klarar inte igen att genomgå de där med att försöka förklara för andra hur allt egentligen ligger till, för sist så slutade det inte bra med vad jag själv tog till. MEN samtidigt just då såg jag ingen annan utväg för jag hade en sån otroligt panikångest över att ingen såg mig hur mycket jag än försökte visa hur det egentligen låg till!!
Nu blev det ett förjäkligt långt inlägg men skönt att skriva av sig lite. Ska hoppa i träningskläderna och dra på musik i öronen och gå ut och gå en lång kvällspromenad. Behöver nog bara gå ensam och ventilera lite!!
Ha en fin kväll!
