Den där vidriga ångesten.
Idag är huvudet sådär fullt igen.. Ångesten biter sig längre och längre in och jag vet seriöst inte vart jag ska ta vägen. Det är så otroligt svårt för mig att hantera allt det här själv, men när jag ska försöka berätta för någon omkring mig som har en aning om mina problem så tar det stopp. Det är precis som om att ett lock läggs på och de går inte att få ut ett ord. Jag vill så mer än gärna tala om för vissa som jag vet finns där för mig, men jag vill inte oroa dom. Sen vill jag inte skämmas mer än vad jag gjort, det är hemskt. Jag tror seriöst själv i bland att jag hjälper mig själv på det sättet! Jag tror att jag själv är rädd att tala om för andra bara för att dom inte ska tjata.. trots att jag vet att när dom gör det så gör dom det med välmening. Det känns som om att jag sitter fast i min egna kropp och inte kan ta mig ut. Hur konstigt de nu låter, men jag vet inte riktigt hur jag ska förklara det på något annat sätt.
Jag skäms, vill bara trycka bort allt och låtsas som om att problemen inte finns.. Men jag vet att de inte funkar så men ändå så gör jag det bara om och om igen!!
